Kort novell
Har inte hänt så mycket sedan sist, har precis påbörjat att läsa igenom mitt fantasymanus men tankarna är på lite annat håll så jag kände mig tvungen avsluta det igen för stunden. Med tiden kommer jag såklart återuppta det när känslan är tillbaka.
Vad som ska mitt nästa projekt är långt ifrån bestämt, kan inte komma överens med mig själv på den punkten i heller. Alla projekt lockar på ett sätt men har samtidigt hinder med sig, svårt att förklara riktigt förståeligt.
För att det här inlägget ska handla om något, följer här en av mina kortaste noveller, en A4 lång ungefär, den saknar titel.
__________________________________________________________________________________
Krafs. Krafs. Krafs.
Ljudet väckte honom ur slummern. Han låg sömndrucken kvar i sängen, avvaktandes. Det var samma veva varje morgon, det han behövde göra var att vänta.
Det dröjde inte länge.
Mjuka tassande fotsteg på parkettgolvet, följt av en lätt duns i sängens fjädrar.
Han låg på sidan med ansiktet vänt ut mot rummet. Morrhåren kittlade honom under näsan och tvingade honom öppna ögonen. En decimeter från ansiktet möttes han av ovalformade ögon som vägrade släppa han med blicken.
– God morgon på dig också, sa han sömndrucket.
Till svar fick han en piskande svans i ansiktet när katten vände sig om och jamade.
En blick på väckarklockan på nattduksbordet fick honom att sucka. Klockan var knappt sju, lördag, hans enda sovmorgon för veckan.
– Okej, okej, du vinner, sa han och satte sig upp.
Katten tog ett jämfota hopp ner på golvet, strök sig mot hans nakna smalben och han strök djurets mjuka päls över ryggen. Samtidigt insåg han att han glömt borsta djuret föregående kväll och fick handen full av katthår.
Han skakade irriterat på huvudet, reste sig upp och öppnade persiennen. Utanför fönstret var det en mörkgrå höstmorgon, bladen hade fallit över innergårdens gräsmatta och färgat den orangebrun. Han huttrade undertiden han klädde på sig, hela tiden på sin vakt för att inte trampa på sin vän.
– Jag antar jag inte kan få mig en kopp kaffe först?
Katten stannade upp, tittade på honom och jamade högt och sprang utifrån rummet.
– Nej, jag tänkte väl det, muttrade han för sig själv.
Krafs. Krafs. Krafs.
Ljudet återvände när han kom ut i hallen. Katten satt vid ytterdörren och krafsade på dörrlisten, reste sig när han såg honom komma och jamade nöjt.
Kopplet låg på hatthyllan vid dörren.
– Du vet vad som gäller, sa han och visade kopplet.
På given signal lät sig katten få kopplet påspänt, först runt mage och rygg, sedan runt halsen. Det var knappt han hann få på sig jackan och öppna dörren innan katten var ute. Han fick hålla in kopplet för att hinna låsa dörren. Katten väntade tålmodigt med svansen högt i vädret vid trappavsatsen. När han släppte taget fanns där ingen tvekan och han satte av nerför trappan.
– Nämen god morgon på dig vännen, kommer du här. Ska du få komma ut?
När han kom ner en våning stod hans granne i dörren med tidningen under armen och morgonrocken svept om sig.
– God morgon, hälsade han när han kom ner för trappan.
– God morgon, bra du har klätt dig varmt, det är kallt ute idag.
– Vi blir inte långvariga ute.
– Jag ska koka kaffe nu, varför kommer du inte in på en kopp när ni varit ute?
– Gärna.
Katten drog iväg nerför sista våningen till entrédörren.
Vinden drog igenom hans för tunna höstjacka när de kom ut. Han huttrade, kollade klockan, och började räkna ner. Snart skulle han vara inne igen
